Bättre lyckligt ovetandes?
ibland undrar jag lite var min civila plikt slutar, är det vi okända människor som är dagens räddare i nöden eller är det bättre att leva lyckligt ovetandes?
imorse då jag cyklade till jobbet så cyklade en dam framför mig, hon var iklädd en svart kjol, inget konstigt med det, men så fort solen träffade damens bak så blev kjolen helt plötsligt genomskinlig....då damen valt string som underklädsel gjorde jag antagandet att hon inte var medveten av solens effekter på denna kjol....
nu fanns inte tanken att jaga efter henne eller cykla upp bredvid och skrika "din kjol är genomskinlig!!" men sen är frågan den informationen hade kanske gjort henne nytta... jag gjorde snabbt en konsekvenslista i mitt huvud...
Damen cyklar ovetandes vidare:
- ...lyckligt ovetandes...
- någon påpekar det senare under dagen och hon tänker "har jag gått runt halvnaken hela dag?????"
- hon kommer på det själv med samma tankeresultat som i alternativ 2.
Damen meddelas om läget:
- Hon blir tacksam
- Hon skäms oerhört över detta samt att hon meddelas av en främlig
Jag gissar på alternativ två...ja eller kanske inte "oerhört" men lite grann...om hon nu blir medveten kan detta sen i sig ha konsekvenser.
- Kommer hon vända om och cykla hem för att byta om och sen bli sen till jobbet?
- Kommer hon gömma sig på sin arbetsplats till butikerna öppnar och köpa något att skyla sig med?
- Kommer hon ta det med ro och acceptera situationen?
Oavsett får jag aldrig veta svaret på någon av dessa funderingar....jag sa inget och vi skildes åt i nästa vägkorsning...
Men när är det egentligen vårt civila plikt som främlingar att ingripa?
- När folk har mat mellan tänderna eller i halva ansiktet?
- När tröjan/kjolen/klänningen fastnat i byxorna/strumpbyxorna/trosorna?
- När kläderna du har verkar vara omedvetet genomskinliga?
En flytande fråga, en samvetsfråga, en fråga om etik och moral.. som du som vanligt lyckats få ihop i punktform! :P
