Kylskåpsskräck!
De flesta av oss vet hur det känns när högen med disk växer på diskbänken....Det bästa man kan göra är att ta tag i det direkt så smutsen lostnar direkt...men ibland orkar vi inte..vi drar oss för att diska vilket resulterar i att saker torkar in så hårt att man ibland nästan vill ta till stämjärnet för att få loss det...
Men intorkningar är inte det värsta...det finns något värre...där kommer min kylskåpsskräck in...
I dagenssamhälle är matlådor och rester något som hör till vardagen...vi lagar mycket mat vilket spar tid och pengar...vi stoppar det i kylskåpet för att äta det en annan dag...problemet är..att den där andra dagen inte alltid kommer så snart som man tänkt....
I början finns tanken "ska jag kanske äta resterna idag...nä, vi lagar nått nytt/nä, jag tar en tallrik fil istället" sen går ytterliggare några dagar och man äter än en gång något annat istället....ytterliggare tid passerar och vi går till kylskåpet....
när vi öppnar dörren ser vi lådan stå där och tänker "oj den där hade jag glömt" vi tittar under locket.. ser fortfarande bra ut men ändå tar vi något annat...
sen en dag då vi öppnar kylskåpet och ser burken stannar vi upp "tänk om det börjat mögla, jag vågar inte kolla..jag tar det sen"
men "sen" kommer inte, vi ser burken "nu har det definitivt börjat mögla, det kommer lukta, jag vill inte öppna den, jag vill inte diska den...vill inte vill inte..." och någonstans tänker vi "kanske försvinner den av sig självt" och bor vi med någon så tar kanske den hand om det
jag bor själv, det är bara jag som tar tag i sådant..jag har inget val...tankarna börjar gå in på spåret "om jag slänger skiten" men egentligen vill man behålla burken, det är en bra burk, dumt att slänga en bra burk....
Så efter många veckors ångest kommer det en dag då man inte längre har något val...vi plockar sakta ut burken och ställer den på diskbänken....det sista övervägandet tar plats. hur mycket är burken värd för oss?
Vi behandlar burken som om det var radioaktivt avfall. jag minns ett tillfälle då jag knöt en halsduk över ansiktet och drog på diskhanskar så långt upp på armarna det bara gick.....en annan gång slog jag på kranen på fullt och blundade...och det har faktiskt hänt att burken har förlorat kriget och lämnat vår värld i en sopsäck...
Frågan är varför låter vi det gå så långt? svårt att säga men det grundar sig nog i vår lathet...lathet kan vara rätt trevligt ibland men frågan är om det latheten väger över den plågsamma diskningen?..svårt att säga...
Jag kommer troligen då och då låta det gå alldeles för lång tid innan jag tar tag i det...men sån är jag...
Kommentarer
Postat av: Marie
Hmmm... Ja och en annan bidrakande orsak kan ju vara vara foraldrars inprantande sedan barnsben att man ska "tanka pa de fattiga barnen i Afrika" nar man slanger mat... Det daliga samvetet spelar in och vi slanger inte maten forens inte ens de fattiga barnen i Afrika vill ha den...
Trackback