Frigate

Så nu har jag vistats i norrland i tre veckor...tre veckor i samma hus som mina föräldrar där vi....umgåtts...

något många lär sig här i livet är att när man flyttar hemifrån (på riktigt menar jag nu, inte samma stad eller ens samma kommun då man åker hem hela tiden och äter middag eller bor på helgerna och låtsas att man är en egen person fast man egentligen mentalt bor hemma)...det man upptäcker här är att det är svårt att åka hem en längre tid igen, man upptäcker att man samma stund som man ställer väskan i hallen så blir man behandlad som dagen man flyttade....eller ännu värre, man blir som man var dagen man flyttade...

Är du osäker på att detta har hänt...se lista nedan, ju fler ja desto säkrare kan du vara:

• De ber dig städa rummet/tvätta/diska/laga middag/klippa hunden/skotta snö eller liknande(inte bara som en snäll grej utan som ett krav)
• De påpekar hur lat du är
• De ber dig svara i hemtelefonen(som det ens finns en ynka procents chans att det skulle vara till dig)
• De frågar dig var saker finns(du som inte ens varit hemma på ett par månader
• Du blir gnällig
• Du gör saker av princip
• Latheten ökar, du som i vanliga fall diskar, lagar mat och städar ligger nu på soffan på heltid
• Du ber dina föräldrar hämta saker och fixa saker åt dig
• Du ber att få saker då ni åker och handlar

Känner du igen dig?

Jag halkade faktiskt inte in helt på detta beteende, men visst kände man det bulta inombords, som om det bara ville ut....
Kanske är det ibland hemskt att vara med sina föräldrar...

Men det lyckliga hej kramen när man kommer, de glada minerna man får när de paserar en i soffan, deras försök att umgås på alla sätt och vis och den sorgsna kramen när man åker gör att man skulle vilja åka hem oftar...

Jag älskar mina föräldrar men det jag inte älskar är min motvilja att städa rummet/tvätta/diska/laga middag/klippa hunden/skotta snö och det gnälliga jaget som nu försöker smyga fram...