Frigate

Så denna morgon vaknade jag i min säng och begav mig mot skolan,  ute var minusgrader, köld och frost...

I en kurva i kullerstensbackarna förlorade cykeln fästet, jag tog mig en liten slide nedför backen och för detta fick jag ett knä som lätt kunnat spelat statist i vilken skräckfilm som helst...mycket fint...

så stapplar in på mötet och min grupp tittar skräckslaget på mitt ben som nu hunnit ta sig till nästa skräckfilmsnivå, stort hål i byxorna och alldeles blodigt byxben..jag promenerar till skolsköterskan...det var länge sen man var där...typ mellanstadiet så jag såg nästan fram emot det hela, men i hennes rum fanns inte den där syntavlan med mindre bokstäver utan ett skrivbord med dator...så högskolasköterskor har definitivt inte samma charm...

Där plåstrades jag om, fick en ny tid att dyka upp och undersöka infekteringars framfart och sedan sa hon..tänk va illa det kunde gått...

jag som gick runt ytligt och tänkte på vilket ärr jag kunde få och här kom hon och serverade dödsångest på tallrik...snabbt avborstat fortsatte dagen och fram till jag anstrände mig att cykla hem och bytabyxor fick jag fina blandade kommentarer från vad äckligt till stackars liten till nej nu förstörde du ett par byxor....

men dagen förflöt, livet återgick till det normala, tänk vad fort sånt går över, när när ni gör illa er..ta vara på tiden att tycka synd om er själva...för du får inte tycka synd om dig själv än andra tycker synd om dig...

ibland behövs en sån stund...det är lite skönt på något underligt vis...