Frigate

Hoppet- det sista som överger människan, säger man ju och idag tänkte jag ge mig själv lite hopp att leva på några timmar. Hur tänkte jag då göra detta? Det är simpelt. Det jag gjorde går att göra på två sätt, antingen bara undvika in i det sista eller ge sig en liten tjuvtitt för att utöka spänningen. 

Jag gjorde det andra, på väg till jobbet tjuvkikade jag in i brevlådan, ett vitt kuvert! Sen beslutade jag att spara spänningen till senare och gick därifrån. För när det gäller post är det inte bara spänning och nyfikenhet utan det handlar om hopp också. Hopp om ett fint skrivet brev från någon man inte hört av på länge, kanske en inbjudan till något eller för att dra på stort, kanske ett kärleksbrev. Men sen finns också alternativen reklam och räkningar. Så jag beslutade att hålla hoppet vid liv, kanske var detta det brev som innehöll lösningen på alla problem och öppnade dörren till mina drömmar...kanske...sådant vet man ju aldrig...

Arbetskvällen passerade och jag vandrar upp för trappen till brevlådan. Nu kommer en viktig detalj....hur min brevlåda ser ut. Jag bor i lägenhet så vi kan utelämna plåtskåp med dörr, man kan också utelämna vackera trälådor med naturmotiv och namn i kursiv stil, man kan till och med glömma en grön plastlåda med gatunumret på som står tillsammans med andra lådor utanför grannens hus. Som jag nämde bor jag i lägenhet men det är en studentlägenhet så vi kan utelämna ännu ett alternativ...lucka i dörren så posten faller in på golvet så att man snubblar på den och ibland lämnar man kvar de ointressanta delarna som reklamen så att de efter ett tags gående på blir en del av dörrmattan. Nä min brevlåda är en sådan, där det hänger en fyrkantigt formad låda på väggen med små luckor över hela och en nyckel till varje. En nyckel man sällan orkar ta fram så istället stoppar man in fingrarna genom inkastet och kämpar en evighet för att få ut posten för att sedan känna sig stolt att man fått ut den med sina nu blåmärkta fingrar.

Så åter till det vita kuvertet, att få ut tidningar ur luckan är relativt enkelt då man fått in tekniken men små kuvert som verkligen trycker sig mot botten är svårare. Det här var ett sådant, nästan så jag hörde det säga " tryck er mot botten, låtsas ni är en del av den, hon ska inte få ut oss, hon ska inte!!!"  jag kämpade vidare....Tankarna vandrade i huvudet växlande mellan olika fantasier om brevet och onda tankar om brevfacket. Båda tankarna eskalerar under processens gång, brevet börjar med kanske ett papper från jobbet eller skolan för att övergå till "tänk om mamma hittat på något" till "tänk om min kära kusin skrivit mig något roligt" till "min framtida kärlek har funnit mig och skrivit ett brev" och mina åsikter om den trånga lilla brevluckan kan ni ju gissa. En ledtråd, det började med tanken "det här blir inga problem"....

Jag fortsätter pilla, lyckas få kuvertet till väggen av lådan, tänker om jag trycker borde den lämna sitt fastklistrade läge mot botten....men icket...jag provar flera olika strategier..tillslut får jag grepp om det mellan toppen av två fingrar, sakta drar jag det mot öppningen med min andra hand upphållandes luckan. Jag vrider fingrarna så att de smidigt ska komma ut och vad händer inte, jag tappar det...jag tar ut fingrarna hoppar några gånger och ger mig sedan in i matchen igen, tanken på att ta fram nyckeln vägrar infinna sig....till slut får jag grepp om det och drar sakta ut det ur luckan, det är vitt, jag drar lite till, fortfarande ingen syn av avsändaren....lite till...och där står det.....

ellos
501 86 Borås

innehåll: värdecheckar

jag går in i min lägenhet, låter brevet landa på dörrmattan, sätter mig på sängen fullt påklädd och tänker för mig själv...

"ellos...ellos...nu vet jag iaf vart allt hopp tar vägen..."